söndag 28 februari 2016

Många aktiviteter.

Söndag och sista dagen på min två veckors sjukskrivning. Så här i efterhand så inser jag att det var välbehövligt för mig att vara hemma den här tiden och att kroppen verkligen har återhämtat sig fantastiskt bra. Stelheten den finns inte längre kvar, överhuvudtaget! Det är rätt fascinerande hur snabbt det har gått med tanke på hur orörlig och otymplig jag för bara ett par veckor sen och hade varit under så lång tid.

Igår var det full aktivitet dagen lång. Det började med två timmars promenad på tidig förmiddag och därefter var jag behjälplig i klippandet av fruktträden hemma hos mina föräldrar. Jag blev bjuden på god indisk soppa som tack för besväret.

Därefter åkte jag hem till mig, klädde om och tog cykeln den korta biten bort till grannen för två timmars hästeri, vilket innebar iordningställande av häst inför ridtur, själva ridturen på 6.5 km samt därefter att ströa boxar och lägga fram hö.

Så här mycket aktivitet har jag inte orkat med på länge. Mycket länge! Jag hade nog väntat mig att vara ett litet värkande paket under gårdagskvällen och kanske även idag, men det enda jag känner av är värk i sittbenen efter ridningen och lite ömhet kring axlar och överarmar. Helt otroligt!

Idag blir det dock ett lugnare tempo. Men eftersom solen skiner och värme är utlovad även idag så blir det definitivt en långpromenad, kanske med medhavd fika? I övrigt ska ta det lugnt. Titta i mina böcker som jag fyndat på rean och vila mig inför stundande arbetsvecka som är sex dagar lång. Misstänker att min energi tyvärr inte kommer att räcka till både jobb, promenader och trädgårdsarbete i veckan som kommer, men jag ska iallafall göra mitt bästa för att fortsätta med mina promenader. Det är ju lättare nu när det är ljust så pass länge också, man hinner hem och vila en stund innan man ger sig ut.

Jag mår så mycket bättre i själen också nu när jag har kommit igång att röra på mig igen. Det är viktigt för mig att få vistas ute i naturen. 

torsdag 25 februari 2016

Sömnlös natt.

Inatt drabbades jag av ett litet bakslag efter flera dagar då jag mått oförskämt bra. Jag har haft så ont i min vänstra hand och handled så att jag inte har kunnat sova.

Har trappat ner kortisonet till 12.5 mg dagligen och tycker att dosen ändå är så pass hög så att det borde hålla kroppen i skick nu när jag också äter Plaquenilen regelbundet, men det kanske tar sin tid innan den ger effekt, precis som Metotrexate gör.

Igår var det sol & vårvärme här och jag höll kanske igång lite mer än vad kroppen egentligen orkar med just nu. På förmiddagen blev det en promenad på 6.5 km och sen ägnade jag en hel del tid åt att beskära ett av mina äppelträd. Sekatör, grensax och liten såg kanske inte är det bästa saker att hantera för mina stackars händer, så jag kanske får skylla mig själv?

Hoppas att det ger med sig lite under dagen.

onsdag 17 februari 2016

Fysisk status.

En vecka med full medicinering nu (nästan, tar det lite lugnt med Methotrexatet och trappar upp stegvis), kroppen är helt klart bättre men det kan jag nog tacka kortisonet för. Kan också tacka kortisonet för gårdagens sömnbrist. Inte heller inatt har jag sovit på grund av kramper i magen och ont i kroppen efter en promenad igår. Hade en vän på besök och vi gick 6.5 km i den värmande solen, det kändes bra då, om än lite motigt och stelt i backarna, men när jag kom hem sen blev jag väldigt stel och öm i mina höfter. Man kan väl inte kalla det träningsvärk, även om det skulle kunna ha varit med tanke på hur inaktiv jag varit den senaste tiden. Det var nog bara min reumatism som protesterade lite mot den plötsliga fysiska aktiviteten.

Har insett att jag nog behöver de här två veckornas sjukskrivning trots allt. För återhämtning och någon form till återuppbyggande.

Även idag skiner solen, ska försöka gå en längre sträcka idag också och hoppas på att kroppen accepterar det. 

lördag 13 februari 2016

Bokvinst och sjukskrivning.

Jag var hos reumatologen i torsdags och som jag anade så hade hon inte mycket mer att göra för mig än att uppmana mig att ta mina mediciner ordentligt. Och det har jag gjort, sen i måndags då jag insåg att min reumatism höll på att ta över hela min tillvaro.

Jag fick också ett mindre sammanbrott när jag var där och skulle förklara hur jag har mått den senaste tiden. Den oerhörda tröttheten, att all min energi har gått åt till att jobba och hur allt jag tycker om har blivit lidande, promenaderna med allt vad de ger mig, de enstaka ridturerna. Hur jag inte orkar ta mig för någonting.. Det slutade med att jag började gråta och därefter hade svårt att sluta.

Hon tog upp tanken att jag är deprimerad. Det ligger nog mycket i det, visst har jag märkt av en allt mörkare sinnesstämning och ibland en väldigt ovälkommen ångest som jag inte riktigt kan förklara var den kommer ifrån. Katastroftankar, oro för min egen och andras död, jag har nog oroat mig det det mesta den senaste tiden, men förklarat det hela med någon form av trettioårskris. Men när jag ser det nerskrivet så här så inser jag väl att det inte låter helt friskt. Och igår, när jag äntligen för första gången på länge tog mig ut på en hel timmes promenad (det är minst sagt stelt och motigt än trots ökad kortisonkur) så rann tårarna konstant, utan egentlig orsak. Och det var inte lyckotårar fastän jag samtidigt var glad över det faktum att jag kunde gå relativt obehindrat.

Så, bra mår jag inte. Min läkare undrade om jag har någon att prata med, men hon fick inte direkt något svar. För det första har jag aldrig varit mycket för att berätta för andra när jag mår dåligt. För det andra, för vem skulle jag berätta? Ibland känns det som om jag är helt ensam. Jag har några få vänner, men ingen jag umgås med dagligen. Om något hände mig skulle det förmodligen dröja innan någon började sakna mig... så ligger det till.

Hursomhelst, hon skulle skriva en remiss till en psykolog. Och även om tanken på att blotta mina känslor inför någon annan skrämmer mig så ska jag iallafall ge det en chans. Dessutom är jag sjukskriven ett par veckor och jag hoppas att det på något sätt ska ge mig lite ork och energi tillbaka. Att jag ska komma igång med lite promenader, bli av med den värsta stelheten.

Är dock orolig för att de två veckorna hemma ska få mig att må ännu sämre psykiskt. Återstår väl att se hur det blir.

På den positiva sidan, jag har vunnit en bok! Novellsamling med Virginia Woolf. Det ska bli kul, hon hör till skaran författare man borde läsa men som jag inte kommit till ännu.

På återseende. 

tisdag 9 februari 2016

Eländes elände!

Här sitter jag och skäms, har slarvat lite med mina mediciner igen och kroppen mår därefter! Har ju varit ganska kämpigt länge nu med höfter och ben och igår natt var det fruktansvärt, det blev en hel natt utan sömn eftersom de var fysiskt omöjligt för mig att ligga på magen. Och på annat vis kan man ju inte sova ;) av någon anledning var jag också ovanligt törstig och fick göra mig omaket att gå upp och nerför trappen två gånger under nattens gång, och fy vilket besvär det var. Det är inte lätt att gå i trappor när man inte ens kan lyfta benen... Jag som jobbar inom äldreomsorgen och har hört nattpattrullens (de som åker ut till äldre och sjuka hemmaboende nattetid) något irriterat tala om människor som larmar om ett glas vatten fick verkligen full förståelse för att man väljer att larma för en sån petitess.

Inatt har jag sovit bättre, kroppen är fortfarande stel och det är svårt att räta ut ben och armar om jag ligger still på samma vis för länge, men jag har iallafall sovit!

Har sökt tröst i en reumatikergrupp på Facebook men vet inte om jag blir direkt hjälpt av det när man läser om andra med samma diagnos och inser att sjukdomen kan bli så mycket värre :(

Nej, fy. Det är inget bra nu, vare sig fysiskt eller psykiskt. Men nu ska jag ta mina mediciner och hoppas på att det blir bättre. Telefontid med reumatologen i eftermiddag, få se vad hon säger... 

fredag 5 februari 2016

Fredag.

De två senaste dagarna har gått som i ett töcken, jag har varit så fruktansvärt trött. Lägg dessutom till en hel del värk och denna oerhörda stelhet så inser man snart att det inte har varit någon större aktivitet i det här hemmet.

Idag lyckades jag dock äntligen sova några timmar under eftermiddagen, det var så efterlängtad och välbehövligt. Jag ligger verkligen back på sömnkontot! Tack vare sömnen så mår kroppen för stunden ganska bra, jag är fortfarande trött dock. Tar mig en sen kopp kaffe och har en sovande katt i knät, i soffan har jag två sovande småtroll... Jag blev barnvakt lite akut och kan återigen konstatera att det här med barn är nog inte riktigt min grej, men de är söta när de sover ;)

Har trappat ner min kortisondos nu till 5 mg dagligen igen. Det är förmodligen för lite med tanke på hur jag mår, men vill inte stå på högre doser konstant heller, håller mina tummar för att det vänder snart och att jag återigen ska må lite bättre igen.

På återseende.